Underligt Blottande

En sak som känns lite underlig med att börja blogga såhär om sex och mitt liv, är hur blottande det plötsligt känns! Är inte det konstigt? Kom alltså ihåg att jag finns på typ ALLA plattformar, man kan se ALLT av mig. Jag är en tagg på Pornhub! Jag har till och med varit med på en dokumentär via BBC i England när jag bodde där...!

Men av någon anledning så känns det mer nära inpå att göra en sådan här blogg. Jag har lagt ut bilder på Instagram i fyra år, men det känns mindre läskigt än att vara såhär på Blogger 😅 skumt va?

Jag tror det kan vara att blogg är en sådan där sak som funnits runtomkring alla i så många år, det känns mycket mer personligt på något vis. Och det här är ju onekligen mer personligt än något annat jag någonsin lagt ut som Jennifer Vinter/Swedish Jennifer.

I början, och då pratar vi om mars 2020, tänkte jag liksom inte riktigt på att jag faktiskt ville berätta saker om det här. Jag tänkte bara lägga ut bilder och klipp och ta betalt, men under åren som gått så har jag lärt mig mycket om branschen, sex, porr och hur komplicerat det hela är. Vid ett flertal tillfällen har jag fått ge råd till andra mindre erfarna, och jag har stött på några riktigt underliga människor under vägen. Bra människor också, såklart. Jag har blivit hotad, doxxad, upplevt försök till utpressning... och någonstans på den resan har jag insett att jag faktiskt har saker att säga om det här och om sexarbete. Jag trodde inte jag skulle ha så mycket åsikter om sexarbete men det har jag. Massor av dem, faktiskt. Och det vill jag nu dela med mig av. 

En sak som många verkar tro om mig när de ser mina videor är just att jag inte har andra talanger eller... jag vet inte, stigmat är att man arbetar med detta för att man inte kan något annat. Och man förväntas på något sätt hålla sig i skuggorna så att fint folk inte behöver kännas vid att vi finns och är människor. De vill bara se oss när de är kåta och vill runka ut en sats, och det är också något de vill göra i hemlighet... och för att de vill hemligrunka så tycker de att dem de runkar till också ska vara hemliga.

Ja, vet du, det är det jag försöker komma fram till här. Det är därför det känns blottande. För jag är trött på att förväntas att stå i skuggan och på att jag förväntas skämmas för det jag gör. 

Jag skäms inte. Ibland blir jag stressad över det, ibland har jag blivit rädd. Ibland känner jag mig som nu underligt blottad (ibland känner jag mig bokstavligt blottad också, av uppenbara anledningar 😎), men jag skäms faktiskt inte och det har jag heller aldrig gjort. Det verkar liksom saknas i min hjärna, att skämmas för mitt yrke. 

Hoppas du ser fram emot att bli blottad tillsammans med mig 👀